Cogito ergo sum – jag tänker, alltså finns jag. Med denna sats fångade Descartes något grundläggande i att vara människa. Vi har begåvats med en fantastisk konstruktion kallad hjärna med förutsättning att reflektera och analysera, men också fantisera, kreera och drömma.
Hjärnan är emellertid ingen isolerad maskin utan en integrerad del av helhetsmekanismen Människan. Som den ledningscentral den är processar hjärnan intryck och impulser från såväl sinnen som organ. Från hippocampus och cortex skickas minnen in i bearbetningen. Någonstans jobbar medvetandet och under dess yta - Det omedvetna.
Det finns mycket att säga kring vikten av att omvandla omedvetna mönster till medvetet agerande. I en värld, som jag upplever blir alltmer polariserad, där ”tyckande” gör anspråk på att likställas med vetenskap och svart-vita förklaringar tycks vinna framför de nyanserade vill jag här slå ett slag för komplexitetsmedvetenheten.
Thomas Jordan förklarar begreppet komplexitetsmedvetenhet som att vara medveten om att ”det kan finnas mer eller mindre komplexa orsakssammanhang som dels kan ge begripliga förklaringar till det som händer, dels ge uppslag till hur man konstruktivt kan hantera det som behöver hanteras”[1].
En person med svag komplexitetsmedvetenhet kommer att tolka sin omgivning med det filter som utgör personens inre värld med stor risk för att förutfattade meningar, rädslor och inpräglade tankemönster styr reaktionen. Avviker exempelvis en kollega från det den här personen uppfattar som norm kommer den snabbare komma till förhastade slutsatser om kollegans avsikter och den har nära till att fälla negativa kommentarer och omdömen om kollegan.
En person med stark komplexitetsmedvetenhet förväntar sig att det finns begripliga förklaringar och är nyfiken på och intresserad av vilka dessa är. Defaultinställningen är att ”snälltolka”. Eller som mina barn ibland uttrycker det: utgå från att agerandet ”kommer från en bra plats”.
Vet en person själv om den har lågt komplexitetsmedvetenhet? Det kan säkert variera och i perioder kan vi kanske alla falla ner i lägre nivå. Det vi kan göra är att vara uppmärksamma på vår inre röst. Söker den ständigt fel, har den en anklagande eller till och med fientlig ton kan det finnas anledning att reflektera över mitt beteende och söka hjälp för att sträva efter ett mer konstruktivt perspektiv på omvärld och medmänniskor[2].
Om en kollegas agerande utlöser en negativ känsloreaktion hos mig är det mitt medarbetaransvar att reflektera över min reaktion och ställa mig frågan varför jag känner som jag gör, räkna till tio och sedan kanske fråga kollegan vad denne menat. Med största sannolikhet var min reaktion orsakad av en triggerpunkt i mig själv snarare än av en ond avsikt hos kollegan.
Världskonflikter och ökad polarisering kan kännas som problem på stor distans från den egna påverkansmöjligheten, men vi kan alltid dra vårt lilla strå till stacken. Vi kan reflektera och analysera våra känsloreaktioner. Vi kan söka orsaker för ageranden, som vi inte förstår. Vi behöver inte hålla med, men respektera att det finns olika sätt att tänka och agera. Om vi på vår arbetsplats, eller vilket sammanhang som helst vi befinner oss i, känner att kollegorna vill förstå oss skapas trygghet. En superkraft som inte går att köpa för pengar utan bara kan nås genom allas våra små, men viktiga bidrag - att använda våra förnuft till att förstå våra känslor.