Vad kan berättelsen om en knäppande höft förmedla om självinsikt och tydliga budskap?
Knäppande höft, självinsikt och tydliga budskap
En god vän till mig är ett exempel på aktiv och agil kvinna i såväl arbete som på fritiden. Vi kan kalla henne Mia.
Mia kan checka i de flesta visionära boxar med ordet ”fram”. ”Vår verksamhet jobbar med framdrift.” Check på den.
”Vår inställning till framtiden är framåtlutande och vi ska alltid ligga i framkant med den nya utvecklingen.” Jajemensan, dubbelcheck.
Under sommarens fjärde gräsklipparvända högg det till i Mias vänstra höft och hon fick vansinnigt ont. Hon fick lämna gräsmattan med hockeyfrisyr - kort gräs på vissa ställen och långt på andra - och ringa fysioterapeuten. Turligt nog fick Mia tid redan dagen efter.
Fysion Petra bad Mia göra några djupa benböj och sedan lägga sig på britsen och hänga ner med ett ben i taget.
Petra frågade om Mia lagt märke till knäppningarna i höften och om hon haft dem länge. Knäppningarna hade inte varit möjliga att missa, men Mia kunde inte svara på om det pågått länge. Hon hade trott att det var något en 50plussare fick räkna med.
Petra fastställde att Mia åkt på så kallad ”snapping hip”, alltså en knäppande höft, och berättade att det berodde på att en förkortad sena knäpper när den glider över benknölen. Hon gissade också att Mia haft en del ländryggsproblem, vilket Mia kunde bekräfta.
Petra tog Mia till gymmet för att visa henne de övningar som skulle hjälpa till förbättring.
När de var färdiga sa Petra att: ”Vet du Mia, jag tror jag vet åtminstone en orsak till att din höft blivit så förkortad. När jag betraktar ditt rörelsemönster ser jag att du mer eller mindre hela tiden lutar lite framåt.”
Mia trodde henne inte. Hon hade väl alltid haft god hållning.
”Du får ursäkta”, sa Petra, ”men jag tjuvfilmade dig. Titta här.”
Petras film visade med all tydlighet att Mias hållning var just framåtlutande.
”Du är energisk i dina rörelser och jag kan tänka mig att du är mycket på språng och kanske därför alltid lite på väg framåt. Lutningen är inte stor, men sannolikt tillräckligt för att med tiden korta din höft. Jag ser också att du saknar core-styrka. När du lutar framåt blir det svårt att få kontakt med musklerna i din inre kärna. Den behöver du hitta tillbaka till.”
Mia har berättat för mig att hon blev lätt omskakad när hon såg inspelningen, men också tacksam. Hade hon inte fått bildbeviset hade hon nog fortfarande haft svårt att ta till sig informationen och levt vidare i övertygelsen att hennes hållning var rak som en fura. Hon satte genast igång med träningsprogrammet och började abonnera på en yin yoga-kanal på YouTube. Både höften och ryggen har blivit bättre.
Så, hur hör denna historia hemma på en webb som huvudsakligen handlar om viktiga samtal?
Självinsikt är svårt, vi tenderar vara snabbare på att reagera på och analysera andras beteenden än att reflektera över våra egna. Vi är – tack och lov – olika samt med olika bagage av liv och behöver utrusta oss med förståelse och tolerans för andras kanske annorlunda sätt att vara. Det är när ett beteende riskerar blir skadligt som individen behöver medvetandegöras. Är det en arbetstagare som uppvisar det skadliga beteendet blir det arbetsgivarens ansvar att påtala olämpligheten i det och klargöra förväntan på förändring. Det är lättare sagt än gjort och att spela in sina medarbetare enkom för att påvisa olämpliga beteenden är inte ett alternativ, så vilken metod kan en arbetsgivare ta till? Jovisst, det viktiga samtalet.
Den film Petra visade för Mia och som skapade en omedelbar insikt om det skadliga beteendet behöver arbetsgivaren ersätta med ord. Ska orden nå fram och skapa insikt om behovet att ändra sig är det nödvändigt att arbetsgivaren är lika tydlig och konkret som Petras film. Vad motsvarar den framåtlutande hållningen och vilken är arbetsplatsens knäppande höft och ömmande ländrygg? Handlar det om ständigt dåligt humör eller kanske upprepat slarv? Sårade kollegor eller besvikna kunder?
Varken för Mia eller i ett fall på en arbetsplats kommer förändring att vara en quick fix. Uppföljning, tålamod och djupa andetag kan rekommenderas i båda fallen.
Dessutom; gärna framdrift och i framkant, men att skynda utan att stanna upp emellanåt för att räta ut oss kan innebära att vi tappar kärnan – i såväl oss själva som i det budskap vi vill förmedla.